2017-11-16

Veckotema v45: Julhysteri

Julhysteri är ett veckotema som Olgakatt kommit på.


Jag tror jag hoppar över både det och den!

ByFånen

Veckotema v46: Plasten i mitt liv


Plasten i mitt liv är ett veckotema som Olgakatt hittat på.


(bild lånad på nätet)

Jag tror att min första medvetna kontakt med plast var LEGO-bitarna jag fick som barn. Ett hade dom gemensamt med Meccano som jag också hade - man hade aldrig tillräckligt med bitar för att kunna bygga det man ville! Annars var båda systemen fantastiska leksaker, god träning i att förstå och visualisera i tre dimensioner. Bra var också det fria formatet - bygg och konstruera vad du vill (inom ramen för tillgängliga delar). Jag blir så trött när man ser på dagens utbud, planerade lösningar in i minsta detalj. Inget lämnas åt den egna fantasin, bygg som vi tänkt sen är det klart. En konsekvens av att mina LEGO-bitar aldrig räckte var att våra barn hade nästan obegränsad tillgång. När LEGO så småningom var inaktuellt packades det som då fanns i en stor låda för att för att bäras upp på vinden. Lådan vägde tolv kilo!

(bild lånad på nätet)

En annan relativt tidig kontakt med plast var den tidens stora sensation: Nylonskjortan. Jag minns faktiskt att den marknadsfördes ordentligt för sina extraordinära egenskaper: Den var superlätt att tvätta i endast ljummet vatten och lite tvål och den behövde och kunde inte strykas. Argument som knappast var gångbara för en tioåring, inte desto mindre minns jag dem. Familjen hade en bekant som arbetade på ett tvätteri, hon sa ofta: "Får jag se någon av mina karlar i en bomullsskjorta  så skriker jag". Högsta mode var det att ha en nylonskjorta och ett måste vid några av mina första skolavslutningar. Jag minns att jag i tidiga tonår hade en som var randig i ljusblått och vitt. Den hade en mässingpinne med knoppar som höll ihop kragen under slipsen. Så stilig och modern tror jag inte jag varit sedan dess.

Vad som inte nämndes i reklam eller överhuvudtaget talades om var att nylonskjortor var fullständigt vidriga att bära. Täta och fullständigt oförmögna att absorbera den minsta mängd fukt. Inte helt optimala på varma skoldanser alltså. Man var inte kul att hålla i. Tur att alla andra killar var likadana, annars hade man inte haft en chans på favorittjejen, det var ju styrdans som gällde då. Senare kom skjortor i indisk bomull - det var grejer för en danssugen, men ett helsike att stryka.

Å andra sidan var nylonskjortor fullständigt värdelösa när det var kallt. Tveksamt om det finns något material som leder kyla bättre. Inte heller bra om man fick för sig att gå ut en stund med speciellt sällskap under en skoldans, fast kyla var nog det minsta man tänkte på då...


(bild lånad på nätet)

Ett annat plastföremål som man fick göra bokstavlig närkontakt med lite senare var banlonpolon. Jag hade en i mitt tycke fantastiskt snygg sådan. Mest träffande beskrivning av färgen skulle kanske vara diarrébrun. På den tiden var det helt OK, helt otänkbart (för mig i alla fall) i dag. På sitt sätt var banlonpolon lite, men bara lite, mer förlåtande mot (kropps)fukt än en nylonskjorta. Men vad hjälpte det, det var ju en polo och den var betydligt tjockare än en nylonskjorta så man blev alldeles ohyggligt varm i den. Högre fukttolerans men också mer fukt, obra slutresultat i alla fall.

Banlon hade också enligt tillverkarna en rad goda egenskaper (se etiketten i bilden): mjukt, lätt, bekvämt, krympfritt, luddar ej och filtar ej. Kan hända att banlonplaggen var bekväma, men komfortabla var dom inte.

Återstår frågan, hur i hela friden kunde man komma på något så dumt som att göra kläder helt i plast/konstfiber? För kroppsnära bruk kan inget ersätta riktiga naturmaterial som ull, lin och bomull - även om de också kan framställas på mer eller mindre lyckade sätt.

En senare plastkontakt är Playmobil. Mina barn fick några olika figurer, men kanske inte så många som dom skulle behövt. Härförleden tog vi fram dem till barnbarnen att leka med. Total succé direkt. Jag tänkte att nu skulle här skaffas fler Playmobilfigurer.

En snabb koll på Blocket visade etthundraen annonser. De flesta av typen "set med piratskepp och piratfigurer" eller liknande. Ett par erbjöd mera standardmässiga figurer med mer vardagsnära tillbehör. Jag kontaktade säljarna och för drygt sjuhundra kronor (inklusive 200 kronor i frakt) blev jag ägare till ca 80 figurer, en traktor, en grävskopa, en bil, en motorcykel, tolv hästar, ett föl och diverse mindre tillbehör som handverktyg, cementblandare och skottkärra. Jag fick också ett sort piratskepp, men det var i så dåligt skick att återvinningen fick ta hand om det.

Den här bilden har jag tagit själv på min nyvunna samling av Playmobil

Ungefär tjugo av figurerna ska jag sälja vidare eftersom de tillhör den första generationen av Playmobilfigurer som inte kan vrida på händerna. Om man tittar noga i bilden kan man se dem i de bakersta leden. Det finns samlare som vill ha sådana vintagefigurer. Har jag tur går det hela ihop. Jag tror nog att ett sextiotal figurer ska räcka åt barnbarnen även om det är två av dom.

ByFånen

Här är de andra temabloggarna: Anki Anna, Livsrummet, Matfreaket, Ingrid Musikanta, Olgakatt, Paula, Pensionären på ön (pausar i höst?), Pettas Karin, Tove, Ulla-Minnatur och Yvonne

2017-11-01

Veckotema V44 Invintring

Veckans tema givet av Olgakatt är Invintring.



Invintring - Usch så trist. Jag trivs bäst när jag får gå på tomten och lalla. Hösten är grå, blöt, trist, deprimerande och destruktiv. Som inte det räckte går man ifrån sommartiden och slår huvudet i det totala mörkret. Triaden kan fortsätta. Kraftfullt D-vitaminintag anbefalles för att i någon mån mota det inre mörkret.

Gå på tomten - jag är inte ständigt upptagen av att odla, rensa, plantera och vattna. Inte heller är jag en utpräglad friluftsmänniska. Att vara på tomten, gå runt och pyssla lite. Klippa gräs vid behov, rensa en grusgång. Sitta ner med en tidning eller en kopp kaffe. Det är helt okej för mig.

Invintring innebär att riva ned och förstöra, att klippa ner, att plocka in och tömma. Det finna som växte upp vissnar och tas bort. Så destruktivt och deprimerande. Så många begränsningar kommer till stånd. Inga fler kvällar med hustrun och en öl i växthuset.

Invintring är också att ta en sista tur för säsongen till stugan, tömma kylskåp och latrin och stänga av elen. Plocka in och plocka ihop. Lika trist varje gång. Stugan är för mig liktydigt med varma, lata sommardagar.

Jag önskar att jag kunde hoppa över invintringen och gå direkt till Gå (mitten av april eller så) när ljuset kommer och allt startar om igen.

ByFånen

Här är de andra temabloggarna: Anki Anna, , Matfreaket,  Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula,

Eländet - eller det motvilliga bygget

Jag skrev tidigare att hantverk och konsthantverk blir bäst om man som utförare är lyhörd mot verket och låter det leva sitt eget liv. Jodå, men ibland måste man liksom göra våld både mot verket och sig själv för att få mer eller mindre nödvändiga saker gjorda. Bilden ovan visar ett exempel på det, det har helt visst inget med konst att göra, men en form av hantverk är det.

Jag tycker om trä av olika slag, jag tycker också om att emellanåt krypa in i snickerboa för att förfärdiga ett eller annat föremål av mer eller mindre ädla träslag. Så därför är det lite svårt att inte opponera sig när någon hotar att bränna upp diverse bitar av olika fruktträd eller andra träslag som man inte kan köpa hos Byggmax eller deras konkurrenter.

Under påsken besökte vi bekanta. Vi känner dem väl. Samtalet löpte lätt om ditt och datt, rätt som det var fick jag syn på ett par rejäla bitar av en trädstam. Jag frågade vad det var för träslag, det visade sig vara ask.

Ask är ett utmärkt träslag att göra yxskaft och andra verktygsskaft av. Jag råkar ha en speciell yxa som behöver ett nytt skaft så det passade bra. Mer om det i ett annat inlägg. Jag nämnde det försiktigt för mannen. Han replikerade genast: "Du kan få en bit om du vill". Om jag ville! Ask är ju inte sånt som växer på träd, om man säger så. Sedan säger han. "Jag har massor av slöjdvirke av diverse fruktträ som farsan sparat för mer än trettio år sedan. Vill du ha det också?" Det visade sig att nämnda hög av trä var rätt stor, den låg hjälpligt täckt med lösa takplåtar i ett hörn av trädgården. "Vi tänkte bränna upp det när det blir tillfälle". Gud förbjude, tänkte och sa jag. Det var alldeles för mycket att ta med i skuffen. "Jag hämtar det någon gång senare när jag har tillgång till sonens monster till släpvagn" (ett flak som är dubbelt så långt som ett "standard"-släp, med kåpa).

Asken var avverkad tidigare på vårvintern, och hade alltså ännu inte hunnit torka sig till omöjligt vridna sprickor. Dom kan undvikas om man sågar upp stocken till plank, så det gällde att få hem åtminstone askstammen innan det var för sent. Det ordnade sig och planken har torkat fint. Fruktträt däremot hade redan en del intressant formade sprickor. Det kan nog bli spännande att ta reda på en del av träbitarna. Kanske kan bli pussel om inte annat. Jodå, det finns en hel del fina bitar också.

Vad har nu detta med det motvilliga bygget att göra? Jo, naturligtvis handlar det om förvaringsutrymme. Min far brukade säga: "Man beter sig som en gas, man fyller tillgängligt utrymme". Och det hade jag ju redan gjort. Med råge. Högtryck i utrymmena med andra ord. Lösningen fick bli att bygga en "ryggsäck" på baksidan det gamla uthuset, "bon" kallad. Det var inte bara det fådda slöjdträt som akut behövde plats under tak...

Nåväl, sommarens stora projekt, eller i iallafall viktigaste, var att lägga om taket på det jättelika garage som pappa byggde på den tiden han trodde att familjen skulle äga två bilar och en husvagn som alla skulle stå i samma garage. Det blev ett nätt litet bygge på tolv gånger sju meter. Undrar hur han tänkte egentligen, sju meter djupt garage? Taket skulle förses med ny plåt. Den gamla aluminiumplåten, nästan sextio år gammal, hade frätts sönder av all mossa som växt på det så det läkte lite här och där. Det jobbet gick som en dans, i synnerhet som jag hade god hjälp av den händige sonen. Däremot var väl kalkylen på materialåtgång inte riktigt exakt. Fyra takplåtar blev över. Dom gick inte att lämna tillbaka för dom hade fått några små repor i ytan. Ekorren i mig sa att dom kan nog bli bra att ha i alla fall.

Efter detta projekt kommer så beslutet att bygga mera förråd. Och nu börjar det bli motspänstigt. Jobbet ville liksom inte starta. Jag gick ut och mätte, drack kaffe, mätte och drack mera kaffe. Tog sats nästa dag igen. Jag lade bräder på marken och slog ner käppar för att se hur det kunde bli. Ville sig inte med vinklar och höjder. Får gå ändå, då! Avsikten var förstås att använda de överblivna takplåtarna till taket. Förrådsbygget skulle dimensioneras efter det. Plåtarna var ju betalda, införlivade i ägandet redan och behövde en mening med sin existens.

Golvreglar och trallgolv införskaffades på byggmarknaden i nödvändig mängd. Bara att sätta i gång. Nä, glömde ju att köpa reglar för långsidorna, som dom tvärgående reglarna ska fästas i. OK, hämta dom då. Jordankare bankas i, nej det gjorde dom inte, sten där nere i jorden. OK får kapa dem till lagom längd. Ojdå, köpte ju bara hälften så många balkskor som behövdes. (Behövs en i varje ände, dvs två per regel). Hämta. Så, då. Golvet kan reglas och trallen kan skruvas dit, fast det spöregnar varannan dag... Frugan säger att vi får döpa förrådet till Eländet, vilket genast (och tacksamt) anammas.

Så. Dags för takkonstruktionen. Då kom insikten. Dom överblivna takplåtarna är inte fem, dom är fyra. Dom är INTE tre och en halv meter långa. Dom är tre meter. Jaha, det blir till att köpa fem nya plåtar som är tre och en halv meter, inget annat. Att krympa det redan lagda golvet med tillhörande regling med en halv meter på bredden och en meter på längden finns absolut inte på kartan. Lättja, leda och en stor sten på fel ställe förhindrar det. Absolut. Och så kan ju dom extra fem kvadratmeterna vara bra att ha, någon gång...

Takreglar med mera som inte behöver vara tyckimpregnerat köper jag hos grannen som har såg och hyvleri. Där kan man hämta "dagens planka" som mor säger - det är bara en kilometer dit. Det blir många vändor, för det fortsätter i samma stil... Jag har tur och får också köpa virke att klä förrådet med billigt, det har legat på "fel" ställe och blivit blött, blått och grått, som syns på bilden. Det gör ingen negativ påverkan på hållfasthet eller åldersbeständighet, bara det får torka luftigt. Och färgen gör heller inget, förrådet och uthuset ska ändå rödfärgas i vår. Lite medlut blev det på slutet i alla fall.

På köpet fick vi upprensat i det gamla surhålet och skräpgömman som bons baksida hittills varit. Ett skymmande staket runt komposterna ska byggas i vår. Lite grus ska jämna ut de värsta håligheterna och täcka en och annan trädrot. Det blir nog riktigt bra det där, till slut.

Jag har fortfarande fyra takplåtar som är tre meter långa över.... kanske kan dom vara bra att ha?

ByFånen

2017-10-29

Morfars lokomobil

Tidigare i veckan stötte jag på ordet lokomobil i kommentarerna till Karins blog. Av någon anledning kom jag att tänka på att min morfar Johan tillsammans med två av hans kusiner från Insjön for runt i siljanstrakten med en lokomobil och en portabel cirkelsåg och sågade timmer åt behövande bönder. Jag vet att det finns entusiaster som samlar och rustar dylika vidunder till funktion igen. Jag blev nyfiken, tänk om Bond Per Eriks lokomobil fortfarande finns? I så fall var?

Såna där mackapärer har en förmåga att skapa "communities", nätverk av entusiaster, kring sig, som till exempel den gemenskap som finns runt gamla ångbåtar. En enkel googling "lokomobil insjön" gav några träffar, bland andra Rubens Maskinhistoriska Samlingar i Götene. Sagt och gjort, jag mejlade till deras "info"-adress en söndag kväll med frågan om de hade maskinen eller visste något om dess öde. En timme senare hade jag svaret: "Visst har vi den! Vi var till och med upp till Insjön med den någon gång i början på åttiotalet." Det visade sig också att mina småsysslingar, dvs ättlingar till morfars kusiner, varit i Götene och tittat på vidundret. Ibland är internet fantastiskt!

Jag har många gånger åkt förbi Rubens museum, varje gång har jag tänkt att jag borde stanna och se på klenoderna från förr. Vid de tillfällena har jag varit helt ovetande om att den i morfars och mors släkt så omtalade lokomobilen står där. Hade jag vetat hade jag nog stannat till, men oftast är man ju på väg någonstans med en tid att passa eller på väg hem och då brukar det vara omöjligt med pauser.

Någon gång, inte alltför långt bort, ska jag sätta mig i bilen och köra de trettio milen till Götene för att träffa dessa entusiaster och själv få känna på de spakar och reglage (hoppas jag) som morfar hanterade någon gång på trettio- eller fyrtiotalet. Det känns faktiskt stort att tänka på. Det ska också bli intressant att höra om maskinens öden efter morfars och hans kusiners epok. Jag ska passa på att fråga om de vet något om den portabla såg som förekom i sammanhanget.

Och inte minst ska jag fota maskinen själv så att jag får visa upp maskinen ordentligt här på bloggen. I väntan på det lånar jag (med tillstånd) en av de bilder som Rubens var tillmötesgående nog att skicka mig.
 
Medge att den färgglada bjässen ser ut att vara både riktigt häftig och en cool manlig leksak numera. Då var det nog hårt slit och blodigt allvar. Mannen i hatt skulle ha kunnat vara morfar, men då skulle han ha haft blåkäder, storväst och "hesthattn" på sig.

En lokomobil är egentligen en vedeldad ångmaskin på hjul. Jag undrar hur ofta man måste stanna för att lägga in ved och fylla på vatten. Ångbåten s/s Bäsingen, som jag är eldare på ibland måste förses med mera ved med 10-15 minuters mellanrum ungefär så kan det nog vara något liknande intervall för en lokomobil. Inte heller kan man företa någon akut påkommen resa, ångbåten kräver tre-fyra timmars eldning innan ångtrycket är tillräckligt. Lokomobilerna gick säkerligen inte så fort, så det tog nog sin rundliga tid att komma någonstans. Jag hoppas kunna berätta mera när jag varit nere i Götene.

Maskinen hade förutom hjulen som den stod på två stora svänghjul, rött på bilden, som också tjänstgjorde som remskivor för remmen som i sin tur drev cirkelsågen. Någonstans finns ett reglage där man kan välja om kraften ska gå till (bak)hjulen eller till remskivan.

En gång för länge sedan fanns det en lokomobil i Horndalstrakten. Dom är ju rätt stora och tunga och går dessutom på järnhjul, i vissa fall gummiklädda, som den på bilden. Vägarna i var helt säkert inte byggda för sådana fordon och Horndalsmaskinen körde allt som oftast fast. Folkhumorn döpte den raskt till "Trögelin". Den blev ingen succé och dess historia i Horndal kort.

ByFånen





2017-10-26

Olek slår till - igen

Medan jag väntade på mor passade jag på att fota lite på stan. Det som fastnade var Oleks installation. Ni vet, vi har ju vår rostfria visent som stans absoluta symbol, även om vår världsstörsta dalahäst naturligtvis är ungefär lika helig.


Vad är det som smyger här? En rosa elefant?



Brummeli brum vem lufsar där - en visent vist det är...  men inte borde väl gårdagens mycket begränsade konsumtion få sådana effekter.



Hoppsan här är fler element som kommer från andra delar av världen, hoppas vi alla kan samsas



 Bäst att se upp ordentligt för dom hornen, dom sitter på en bjässe som kan väga upp till ett ton...



Fast lite mänsklig - fryser om fötterna


Man undrar hur Olek och hennes virkande syriska invandrarkvinnor tänkte här, fryser inte den stackaren om snoppen? Dom måste ha fnissat en hel del tänker jag.


Det är nog bäst att jag ger mig av...

Ni kan inte ana vilken hätsk debatt detta i vederbörlig ordning tillståndsgivna tilltag gav upphov till! Naturligtvis fick alla invandrarhatare det till att det var ett attentat iscensatt av flyktingar eftersom de såg de syriska kvinnorna virka och klä på visenten. Och huuuu vad hemskt att förstöra VÅR FINA VISENT för eviga tider, och så GRÄSLIGT fult.Det inte många tänkte på var att det hela utfördes i oktober - rosa kampanjen etc. Inte ens de som har den största anledningen att heja på stödet till cancerforskning kunde komma på den tanken.

Vi borde vara vana i den här byn, i fjol sommar kläddes ett helt hus vid torget in i rosa virkning av samma syriska kvinnor (de var de enda som hörsammade Oleks vädjan om hjälp med virkning), som en del av Avesta Art. Det enda som är kvar av det är virkningen runt fågelholken i trädet invid. Tids nog kommer visenten att återgå till sitt vanliga jag igen. För övrigt är det helt osannolikt att ingen har förstört denna installation, men den dagen kommer väl. Jag hann i alla fall dokumentera spektaklet. Olek använder ofta rosa i sina verk efter som den färgen inte förekommer i något lands flagga.

Olek är en polsk-amerikansk konstnär med virkinstallationer som specialitet. Hennes bidrag på Avesta Art förra sommaren var två - det invirkade huset och inne i hyttan en hel miljö inspirerad av en fyrtiotalsbostad för lantarbetare som hon sett i Stubbsveden, visentparken vår. Hon lät virka in varenda föremål i rosa garn. Olek såg att det blev för gulligt, i synnerhet som hon tänkte på och kände med de syriska flyktingkvinnor som hjälpt henne med virkningen. Då tog hon dit ett "special effects team", såna som eldar och spränger i filmscener, som bokstavligen fick spränga köket. Flyktingarna tyckte det var en bra idé, det var en del av deras vardag att bomber och granater förstörde deras hem utan förvarning.

Jag tror att ingen av de som såg det förstörda huset lämnades oberörd, i synnerhet inte om man fått Oleks berättelse till livs. Installationen blev nog något annat än Olek tänkt från början. Så kan det väl vara med konstverk och konsthantverk av alla de slag, dom lever sitt eget liv och blir vad dom vill bli bara man som utförare är lyhörd och följsam till verkets inre liv. Blir ofta bättre så.

Olek är tillbaka i stan eftersom hon håller på att göra en dokumentär om flyktingkvinnorna hon mötte här. Hon kunde inte heller låta bli att göra ett rosa minivirkprojekt, visenten, i förbifarten.

ByFånen

2017-10-24

Myriad - lånat veckotema

  10 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000 000

Myriad, låter som ett myller och är det också. Myriad betyder i modernt språkbruk oräkneligt antal. Inte lätt att skriva om det, men här kommer historien till hjälp, ordet stammar från grekiskan där det betyder tio tusen. Nå, det är ju mycket mindre och mycket mer begripligt än det oräkneliga.

Kanske man kan närma sig det oräkneliga med hjälp av en myriad. En hektar är en myriad (10 000) kvadratmeter. Hundra hektar är en miljon kvadratmeter och just precis storleken på det markområde som Google köpt i våra trakter. Än värre är de ettusen trehundra miljoner kronor som Svenska Kraftnät ska investera i ledningar och den omkopplingsstation som gränsar till Googles nyinköpta mark. Nu talar vi nästan om en ny myriad, oräkneligt stor. Det är svårt att se det som en slump att dessa händelser kungörs nästan samtidigt, även om SKAB ihärdigt förnekar ett samband, hänvisande till anläggningarnas ålder.

Googol är en matematisk term för det ofattbart stora talet 10 upphöjt till 100 dvs en etta med etthundra nollor efter sig - där kan man nog tala om en myriad i betydelsen oräknelig. Som jämförelse kan sägas att den del av universum vi kan se uppskattas väga någonstans mellan 10 upphöjt till 50 och 10 upphöjt till 60 (antalet nollor efter ettan) kilo. Tre nollor mindre om man räknar i ton, fast det gör nog inte så stor skillnad, bara tusen gånger eller en tiondels grekisk myriad om man så vill...  En googol är nog inte bara oräkneligt stor utan ofattbart stor.

Namnet Google är förövrigt ganska passande, det är en ordlek med googol och goggles (glasögon). Det startade ju som en söktjänst och utökades senare med mängder av andra tjänster, alla baserade på den ofattbara mängd, myriad, data som företaget lagrar om oss envar. Google har nog närmast en googol fakta lagrat och får säkert liknande mängder sökförfrågningar och andra transaktioner varje dag.

Och nej, det är inte något binärt datahittepå som bild ovan, det är en googol utskriven med vårt vanliga decimala talsystem. Myriaden, 10 000, står sig ganska slätt i jämförelse.

ByFånen